Hopptävlingar i Kerava 22.5.2016

Hopptävlingarna i Kerava gick inte riktigt vägen för oss. På grund av brist på tid och motivation går jag kort igenom dagen. Jag hade anmält oss till 110 och 120 cm för att få rutin från lite större hinder. Vi var väl förberedda, hade hoppat hemma stort och jag hade psykat mig hårt. Vi gjorde även en bra uppvärmning. Men när jag kom till banan var allt igen som bortblåst. Jenni var på plats och coachade oss igenom, men inte ens det hjälpte. 

I 110 red jag helt enkelt för passivt och reagerade för långsamt. På det tredje hindret gjorde jag beslutet att rida fram för sent, vilket slutade med att Jojo stannade framför det eftersom avstampet skulle ha blivit för långt ifrån. Dock var jag såklart påväg över hindret, så jag krashade ganska hårt in i det. Inte stötte jag mig, men väldigt många och färgrika blåmärken fick jag. Det är inte riktigt någon vits att visa er något videoklipp från den banan, så ni får bara nöja er med vår andra bana.

I 120 var jag bättre förberedd och början var egentligen ganska strålande. Banan var samma som i den föregående klassen, vilket för min del var alldeles utmärkt. De två första hindren var riktigt super bra. På det tredje fick jag inte Jojo korrigerad från korsgaloppen, men avstampet blev mycket bättre än i föregående klass. Tyvärr så reagerade jag för starkt och för att försäkra hoppet gav med spöet. Jojo blev paff, främre bommen föll ner och efter att hon landat sprang hon iväg med en sjujävla galopp. Vid detta skede tappade jag kontrollen över mig själv och fokuset. Till de följande fyra hindren red jag med en panik att endast komma över och i mål. Jojo stod ut med mig följande tre hopp, men vid nummer sex fick hon nog och stannade. Vid ett nytt försök hoppar hon nog gladeligen över hindret. Men eftersom jag inte hade tillräckligt med galopp och sexan till sjuan var ett rättuppstående och en oxer på linje med fem steg, fick jag inte Jojos galopp att räcka till. Alternativen hade varit att ta en halvt steg eller hoppa alltför långt ifrån. Vid detta skede fick Jojo nog av mitt ridande och vi vägrade ut oss.

Jag kände mig väldigt misslyckad, eftersom jag inte klarade av att hålla mina tankar och osäkerhet i styr. En duktig läromästare hade inte brytt sig utan bara fortsatt och korrigerat ryttarens misstag. Men eftersom Jojo inte är en läromästare och hon blir direkt påverkad av mitt humör är det svårt, och minsta misstag eller fel tanke hos mig leder till osäkerhet hos Jojo. 

Jag hoppas att detta inte har blivit kvar i mitt huvud. Det är väldigt frustrerande att klara av att hoppa 115 cm på våt gräsplan med kuperad terräng utan problem, medan blotta tanken på 120 cm på sandplan utan höjdskillnader får mig att må fysiskt illa. Efter mina misslycakde ritter fick jag bra tips av Jenni hur jag kan träna hemma på hinder och även det egna ögat för avstånd. Nu krävs "bara" ännu intensivare mental träning inför banhoppningen. Har ni några tips på bra mentala tränare eller metoder?

Hopp-, kavaletti- och dressyrträningar

Träningarna har dragit igång efter pausen då Jojo hade stel rygg. Efter diskussioner med flera sakkunniga inom hästbranchen har vi kommit fram till att det opassande bettet, stora krav i formen och steglängden, resan till Sverige och utebliven massage har varit de största orsakerna till stelhet och ömhet i Jojo. Jag har fått ett kortare tredelat bett att rida med, haft massage åt Jojo och ridit henne med liten ambition och inga krav. Den stora tyngdpunkten i ridningen har under några veckor varit frammåt, neråt och rundhet. Jag har både ridit och longerat Jojo med gummisnoddar så att hon verkligen har fått sträcka på sig. Det har helt tydligt hjälpt och mittiallt blev hon sitt vanliga jag. Hon har nu varit avslappnad, nöjd och arbetat mer än gärna. Jag har varit så fokuserad att rida rörelser i tävlingsform under våren, att jag har glömt bort att stretcha och rida Jojo i lång och låg form. Man lär sig av sina misstag helt enkelt.

Nu när vi har kommit igång igen har vi under den senaste veckan fått in tre riktigt bra träningar! Förra fredagen 13.5 hade vi kavalettiträningar för Minna Leppälä i Broby. Helt super. Det var jätte viktigt för mig att se och snacka med Minna och rida inför henne. Visst har hon sett mig på tävlingarna den senaste tiden, men det är flera år sen jag red för henne i södra Finlands regionala träningsring. Fastän jag har duktiga tränare inom diverse grenar behöver ett fälttävlansekipage tips och råd av en fälttävlanstränare. Det gjorde mig gott att få korrigeringar i den egna sitsen med tanke på terrängbanan. Lätthet och snabbhet i övrekroppen men med en stark skänkel som stöd.

Med Minna gjorde vi svåra banor med tajta svängar och endast pyttehinder, mera som kavalettin. Jojo var lugn, kanske lite för lugn, och hamnade ibland bakom skänkeln. Hon kunde även ha varit rundare och lite skarpare och snabbare med sina ben. Det viktiga var dock att ekipaget kunde lugnt vänta på uppgifterna. Det klarade vi ju nog galant och fick en del extra övningar som andra inte gjorde.

På måndag 16.5 var det höjdpunkten på året för mig och Jojo. Nämligen träff med Jenni! Hon fungerade som min hopptränare under tiden hon bodde i Finland, hon är Jojos uppfödare och jag köpte Jojo av henne. I dagens läge är hon mera av en mentor och en gång om året kommer hon och kollar på vår utveckling och håller samtidigt en träning för oss. Jag är varje gång lika glad och förväntansfull, men så nervös för jag vill ju verkligen visa vårt bästa, Jenni vill ju såklart se en positiv utvekling.

Jag ville hoppa inför kommande tävlingar i Kervo så Jenni byggde en liten bana åt oss. Till en början blev det litet och "lätt". Det kanske såg lätt ut, men eftersom jag jobbade arslet av mig för att ha bra rytm, hitta avstampningsställen, kunna koncentrera mig på min sits, rida lätt frammåt så var det verkligen inte så lätt alls. Jag fick genast höra att släppa dressyrtänket, och rida fram med lätt och följsam hand, Jojo fick vara mer avslappnad frammifrån och söka sig självmant fram och ner. Min sits kunde ha varit aningen lättare, så att jag snabbare kunde reagera. Ganska samma saker som Minna också sade. Efter en ordentlig uppvärmning började vi hoppa på allvar. Viktigt var ännu också tempot och att hitta rätt till hindren fastän höjden steg. Vi övade några gånger på omhoppning, med verkligt svåra svängar, sneda hopp och framridning i ett högra tempo. Själv var jag slutligen riktigt nöjd eftersom jag känner att så länge jag är bestämd och har en plan lyckas allt. Det var även skönt att höra att jag och Jojo har ett såpass sammansvetsat samarbete att vi kompletterar varandra. Jenni verkade även nöjd till slut :)

En bild beskriver mer än 1000 ord <3

På onsdagen var det äntligen dags för dressyrträningar. Nu när Jojos rygg har återhämtat sig kan vi också börja kräva den högre tävlingsformen. Vi var dock hela tiden skarpa så att Jojo inte spände sig utan behöll en hög men avlsappnad form. Emellanåt blev det uppgifter i hög form och så växlade vi om till en lägre mer avslappnad form så att vi inte alltid krävde det yttersta av henne. Vi varvade arbetet även med kavalettin och bommar där Jojo måste hållas på bakbenen och lägga all kraft dit. Byten på kavalettin gick även smidigt och det var jag stolt över :)

Jag älskar när man har inspiration och gör mycket bom- och kavalettiövningar!

Slappa dagar på grund av Jojos stela rygg

Efter Sverige och Ypäjä har Jojo känts ganska dålig som jag redan berättat åt er. Hon har inte riktigt varit sig själv vid ridningen och det har gjort mig lite orolig. Hon har varit tung framifrån och hård i munnen, långsam i kroppen och inte alls samarbetsvillig. Det tyder nog på att allt inte riktigt är som det skall. Först tänkte jag att det säkerligen går över med lite vila i form av mycket terräng och lite krävande arbete. Men inte heller det har hjälpt. Jag har gått igenom utrustning: sadlarna har kollats ifall de sitter fel eller om stoppnigen har under åren släppt, betten och att tränsen sitter rätt har jag gått igenom, jag har granskat min egna ridning, träningsformerna och slutligen även Jojos dagliga vanor. Jag tror att Jojos dåliga humör är en kombination av alla dessa. 

Dressyrsadeln är ännu också ok, men hoppsadeln har nog varit ett litet problem. Under flera år har jag tänkt byta ut den, främst för att den inte alls passar åt mig men även för att jag vill ha en mer passande sadel till Jojos rygg. Så nu skall jag ta tag i sadelproblemet och byta ut min gamla SeaBis mot något mer passande för oss båda.

Bettet jag använder i dressyren, ett tvådelat med olivringar har alltid varit för långt, men inte skapat några problem tidigare. Nu har vi kommit till den punkten att det är dags att pröva något nytt och speciellt anpassa bettet till Jojos mun. Jag skall få några bett till prövning småningom så det skall lösa sig. Jag vill gärna rida dressyren med olivringar, men skall ännu kolla i reglementet (både dressyr och fälttävlan) att det är tillåtet med tredelat. Tror det skulle passa bättre Jojos mun för tillfället. 

Min ridning bör även grundligen granskas och jag måste skärpa mig med min hårda hand. Inte bra alls. Det gäller för mig att vara skarp med mig själv och genast lätta på trycket i munnen. 

Den senaste tiden har vi med mening lyft Jojos form mot det högre och satt mera press bakifrån och på en fungerande motor. Med detta menar jag alltså en mer aktiv bakdel där bakbenen trampar djupare under magen och framändan blir lättare. Vilket betyder att hennes lilla fitnessrumpa växer ytterligare <3 Detta har Jojo antagligen muskelvärk av då hon har hamnat börja använda nya muskler. 

Jojos dagliga vanor har varit oregelbunda nu med stora omväxlingar i och med vår resa. Detta har såklart stressat henne och hon gick även ner i vikt och torkade ut under resan. Hon stod länge i trailern, fast vi tog ute henne tre gånger under hela resan (mer än de flesta som gör det 1-2 gånger). 

Efter allt detta kallade jag på min duktiga massör Emma Henriksson som gick igenom Jojos kropp och kollade hur hon rör sig. Helt tydligt hade Jojo mer spänningar i kroppen än tidigare, främst i ryggen, länden och bakdelen. Det är egentligen ganska skönt och en lättnad för mig, eftersom muskelstelhet är relativt lätt att sköta. Jojo fick massage och elektroterapi och behandligen skall upprepas efter någon vecka igen. Så nu har vi tagit det lugnt, njutit av det vackra vädret med sol och värme, rullat i lera (utan täcke såklart!) och ätit gräs. Allt som varje häst borde få göra!

Revbenen syns ännu lite, men vi jobbar på att göra Jojo riktigt "fet".

Jojo fick ha en bit silvertejp på mulen eftersom hon sparkar och är sur på Emma. Även fast det inte tar ont. Drama queen från topp till tå. Med tejpet på näsan koncentrerade hon sig bara på att få bort det, vilket hon inte lyckades med, hihi... Mycket bättre och hästvänligare alternativ än lugnande eller brems!

Jojo gillade inte att äta cheeseballs...

Ypäjä fälttävlingar 1.5

Under vappen var det dags för Finlands första utefälttävlan! Vi var anmälda i den svåraste klassen, lätt. Jag ville starta i Ypäjä fastän klassen gentligen var under vår nivå. Det fanns flera orsaker till detta: 1. Jag vill inte att det blir för lång paus mellan fälttävlan i Sverige och Finland. 2. Vi startar enstjärnigt  i Finnderby och jag vill visa Ypäjä för Jojo. 3. Det gör bra att sänka på nivån och kraven för hästen ibland.
Som en true heppatyttö blev det alltså inget vappfirande för min del (sjätte året i rad). Jag, mamma och min duktiga hästskötare Elin spenderade nästan 20 timmar på söndagen till tävlingarna. Som tur var var vädret på vår sida, solen strålade hela dagen och det blev varmt och gemytligt. Nu ska jag riktigt video- och fotobomba er, eftersom jag fick så många coola bilder och klipp då både mamma och Elin hade kameran med sig. 

Dressyren var för omväxlingens skull lite mer krävande än vad den brukar vara i lätt. Vårt program var Lätt A:2 2009. Det svåraste här var de korta ökningarna (endast två bokstäver långa) och galoppbytet via skritt. Och såklart skänkelvikningarna i trav som ännu också är otroligt svåra för oss. Med tanke på omständigheterna, Jojo har inte alls varit bra att rida och hon har lilla såret i mungipan, var jag inte så taggad för dressyren. Detta eftersom det kändes att jag inte riktigt kommer åt och påverka henne och inte vågar rida till max. Dock var jag väldigt positivt överraskad över vår prestation! Jämnt och vackert, inga missar och procenten låg på 64,4%. Det kändes riktigt bra och till och med från travökningarna fick vi alltid 6,5. Den ökade skritten med långa tyglar gillade domaren starkt och vi fick 7,5! Jojo gav en riktigt bra känsla under programmet, men som ni ser måste vi ännu öva på ökningarna (speciellt slutet av dem så att övergången till övningstrav/-galopp blir skarpare), skänkelvikningarna (Jojo hålls inte rak, böjer sig, tappar tempot och blir bakom skänkeln) och allmänt på formen och takten.

Hoppningen var inne i manegen (tråkigt...). Höjden i lätt är 105 cm i banhoppningen så det kändes lätt och litet. Själv banan var väldigt trevlig, lite uppgifter, men inte något katastrofalt svårt. Jojo var så bra igenom att hon stundvis kändes lite långsam. Jag vill gärna att hon är taggad och suger kraftigt mot hindren, då vet jag att allt går bra. Nu var suget borta, men hon lyssnade mycket bättre på hand och skänkel. Därför använder jag ibland spöet på större oxrar för att hon ska aktivera sig och vara lite mer uppmärksam. En bom kom tyvärr ner, hinder nummer 3, ett litet rättuppstående. Först kändes det att jag red kanske lite för kraftigt mot det, men då jag ser på videon ser det inte ut så, utan mer som ett slarvigt bakbensfel av Jojo. Aja, anyway så blev det ju fyra felpoäng. Första hoppet räddade Jojo mig nog då jag skuffade för mycket på henne och vi kom aningen nära, Sista uppgiften var en linje med rättuppstående, 22 meter och en vattenmattoxer. Jag vill alltid rida lite starkare mot vattenmattor eftersom jag själv ännu har lite i bakhuvudet att Jojo kan stanna. Det roliga här är att Jojo inte tittar på den det minsta. 

Sist men inte minst, det vi alla alltid väntar på och orsaken till att man tävlar fälttävlan: terrängen. När jag såg banskissen var det en liten besvikelse. 14 hinder, 17 hopp och längden var 2000 meter. Kändes väldigt litet och lätt jämfört med Mantorp. När jag gick banan var det endå kul att se att banmästaren hade gjort en del uppgifter och allt inte var "läpihuuto juttu". Det andra vattnet med trekombination var största och svåraste uppgiften som jag kände att jag måste rida med lite ben så Jojo inte funderar på det nya vattenet. I båda vattenkomplexen var vattnet väldigt högt och det gjorde att man verkligen måsta rida noggrannt och med eftertanke. Detta orsakade även en hel del problem för många av ekipagen. 

Bottnet som mestadels var på gräs var en del blött och lerigt på sina ställen, så jag tänkte ta det lugnt på de områden och gasa lite mer på skogsvägarna så jag hinner med tempot. Genom hela banan kändes Jojo riktigt bra, hon frågade inte på ett enda hinder och hon verkade mest störd över att jag försökte rida. Hon är ganska cool, hon vet så bra vad det är som gäller och hur man närmar sig olika hindertyper. Behöver jag säga att allt gick galant? Inte hade vi några som helst problem och tid hade vi 10 sekunder kvar. Efter det andra vattnet såg jag på klockan som visade en massa tid och tog det lugnt till sista hindret. Det ser man även på videon där det ser ut att jag galopperar riktigt sakta. Vi hade väldigt kul med Jojo under hela banan, dock tog den slut alltför tidigt :)

Slutligen blev vi ju placerade på 5:e plats av 36 startande. All in all var det bra att vi deltog i denna tävling, men framöver blir det nog inga fler starter på lätt nivå. Det är bara 1* och uppåt som gäller för oss :)

Några bilder ännu eftersom Jojo helt enkelt är bäst <3 Dessa bilder har jag valt att visa åt er eftersom hon har en så vacker och vis blick. Hon ser ut att njuta till max över att prestera, har alltid öronen frammåt och koncentrerar sig på följande uppgift. På den tredje bilden tycker jag hon liknar sin syster Djobi! :) Och alla bilder är ju som sagt fotade av duktiga Elin Forsström. 

Bilder från Mantorp 16.4

Det har gått en tid sedan tävlingarna i Mantorp, men först nu har jag fått tag på allt material. Här emellan var vi på vappdagen i Ypäjä på tävlingar, men det tar vi så småningom ;)

Foto: Bo Williamsson. En ny favoritbild på mig och Jojo från terrängen. Vattenhindret var inte oöverkomligt men svårt. Här hoppar vi över c-delen och man ser på mitt ansikte att jag är väldigt glad att ha klarat denna tuffa uppgift. Jojo är söt och pigg som alltid, fastän detta var redan i slutet av banan :)

Foto: Mi Ritzén. Detta är ungefär vid mitten av terrängen. Uppgiften här var två hörn, den första höger, denna vänster. Vi kom i ganska lugnt tempo så att jag hann svänga Jojo ordentligt till den andra, det gällde att svänga 90 grader till höger, vilket är vårt svårare håll.

Ifall ni vill se hur hela terrängen såg ut finns det en hjälmkameravideo för något år sen då min kompis red samma bana. Några små ändringar i terränghindren finns, men rutten är den samma. https://www.youtube.com/watch?v=eCWSGtCEX9A