Första träningen i Sverige

Som jag varit peppad, första träningen i Sverige! Fastän Jojo har haft såret vid kronranden, och det ännu inte läkt ihop, måste jag komma igång med hennes motionering. Dels för att hennes huvud inte håller att skritta och småjogga mera, och för att hon varken ömmar eller är oren vid gång. 

Första träningen blev dressyr för Sissi. Fan vad jag var skraj, eftersom det blev ändringar under dagen, och jag hade förberett mig på att rida på kvällen för Nina. Aja, det var bara att bita ihop och göra sitt bästa samt att sluta panikera för allt nytt och okänt. Jag var så otroligt besviken. Inte på Jojo, inte på Sissi, inte på träningen, inte på anläggningen och inte på träningskamraterna. Jag var besviken på mig själv. En känsla av otillräcklighet helt enkelt. Jag har även tidigare behandlat ämnet otillräcklighet och har väldigt svårt att släppa den tanken. Det är viktigt att vara ödmjuk, men det finns även en gräns för när ödmjukheten övergår till en ledsamhet och dålig känsla. Nivån på ekipagen och kraven är så mycket högre här än hemma. Speciellt då jag inser att man inte är "bäst", utan snarare lägst i rang och i sin ridutveckling. Jag måste bara acceptera att det är situationen, att jag kommit hit för att utvecklas och att jag måste vända min skam till motivation. Och motivation, det har jag massor av. Dessutom får man inspiration av att se på duktiga ryttare med fina hästar.

Jojo var förvånandsvärt samarbetsvillig och riktigt duktig! Visat var hon hispig och hade ett för högt tempo i början, men hon varken stretade emot eller satte sig på tvären. Vi jobbade på med både öppnor och slutor, lite skänkelvikning, förvänd galopp och att minska och förstora cirklar och volter. Sissi tyckte att Jojo var elegant, och visst kan jag hålla med. Hon är smäcker, och då hon bär sig rätt är hon vacker och en fröjd för ögat. Även Nina var positvt inställd (hon har även sett mig rida andra hästar). Vi fick en massa förbättringskommentarer som att våga böja, koncentrera på tempo och främst min egen sits. Allt detta är sådant som jag bara längtat efter att få träna på. Jojo var genom nästan hela lektionen ganska tung på handen, och det förbättras ju inte direkt av att jag inte har en mjuk hand. Men jag tror att bara hon får lite mera kraft i kroppen och röra mera på sig så blir det bättre. Denna vecka ska vi hoppa för Nina, och jag hoppas på att få rida andra hästar, så jag själv får mera rutin i ridningen.

Inspirationen flödar då Nina håller träning.

Den hårda sanningen.

Vihdoin meillä oli ensimmäinen valmennus Ruotsissa! Vaikka Jojon haava ruununrajassa ei ole vielä umpeutunut, on liikunnan kanssa pakko päästä alkuun. Osittain siksi ettei Jojon pää kestä kävelyä ja pientä ravailua, mutta hän ei myöskään ole ollut epäpuhdas tai aristellut jalkaansa. 

Ensimmäinen valmennus oli koulua Sissille. Olin niin pelokas, päivän mittaan suunnitelmat muuttuivat, ja olin valmistautunut ratsastamaan illalla Ninan tunnilla. Eipä siinä muuta kuin purra hampaat yhteen, tehdä parhaimpansa ja lopettaa kaiken uuden panikoimisen. Olin todella pettynyt. En Jojoon, en Sissiin, en valmennukseen, en puitteisiin enkä samaan aikaan ratsastaville. Olin pettynyt itseeni. Riittämättömyyden tunne valtasi minut. Olen aikaisemminkin käsitellyt riittämättömyyden tunnetta tässä blogissa, ja minulla on todella vaikea päästää ajatus huonoudestani. On tärkeää olla nöyrä, mutta nöyryydelläkin on raja, ja kun se ylittyy tulee surullisuus ja huono tunne. Ratsukoiden taso ja vaatimustaso on paljon korkeampi täällä kotiin verrattuna. Etenkin kun käsitän etten ole "paras" vaan pikemminkin järjestyksen viimeisin ja oma ratsastustaito ei itseäni miellytä. Minun on vain nyt hyväksyttävä tilanne, olen tullut tänne kehittymään ja oma häpeä pitää muuttaa motivaatioksi. Ja motivaatiota löytyy. Lisäksi taitavien ratsastajien ja hienojen hevosten seuraaminen antaa kovasti inspiraatiota. 

Tunnilla Jojo oli harvinaisen yhteistyöhaluinen ja oikein hyvä! Olihan hän aika kuumakalle ja tempo oli aluksi liian luja, mutta hän ei vastustellut tai keksinyt mitään tyhmää tunnin aikana. Työstimme sekä avoja että sulkuja, vähän pohkeenväistöjä, vastalaukkaa ja ympyröiden ja volttien pienentämistä ja suurentamista. Sissi piti Jojoa eleganttina, ja olen siinä kyllä samaa mieltä. Hän on siro ja kantaessaan itseään oikein oikein kaunis ja ilo silmälle. Ninakin oli positiivisesti asennoitunut meidän työskentelyyn (hän onkin jo nähnyt minun ratsastavan muita hevosia). Saimme paljon hyvää palautetta, uskaltaa taivuttaa, keskittyä tahtiin ja etenkin omaan istuntaan. Kaikki tämä on semmoista jota olen kaivannut työstää. Jojo oli melkein koko tunnin ajan painava kädelle, eikä oma kova käteni helpottanut asiaa. Luulen että ongelma katoaa kunhan Jojo saa liikkua enemmän ja enemmän voimaa kehoonsa. Tällä viikolla hyppäämme Ninalle, ja toivon saavani ratsastaa muillakin hevosilla, jotta itse saan enemmän rutiinia ratsastukseen.