Eftersom mitt nätverk i datorn inte har fungerat här i Sverige har det blivit knappt några uppdateringar på bloggen. Jag kan varken visa videoklipp från träningar och tävlingar, och har svårt att ladda upp bilder. Tyvärr. Det har ju heller inte gått så bra på tävlingarna, vi har vägrat eller rivit ut oss på banhoppningen, vilket har resulterat i utgång och ingen start i terrängen. Motivationen är ju alltså inte så stor att skriva något här. Träningarna går dock bra och jag ser skillnad i grundridningen. Här ska ni endå få några trevliga bilder från vår tid här.
Internetti ei toimi koneellaani ja sen takia blogi päivittyy harvoin. En voi ladata videoita valmennuksista ja kisoista, ja valokuvienkin lataaminen on vaikeaa. Kisoissakaan meillä ei ole ollut menestystä, olemme joko kieltäneet ulos tai ottaneet mukaamme liian monta puomia, mikä on johtanut siihen ettemme ole saaneet lähteä maastoon. Ymmärtänette että motivaatio blogin päivittämisen ei ole kovin korkealla. Valmennukset menevät tosin hyvin ja näen selvän eron perusratsastuksessa. Tässä postauksessa saattekin vähän mukavia valokuvia meidän ajastamme täällä.
Det har hänt en hel del i Sverige, men tid att blogga finns inte riktigt. Vi tränar som sista dagen, tre gånger i veckan minst. Jojo verkar nöjd och får gå med sällskap i hagen. Mitt matte-hjärta spricker av glädje då hon får springa i en stor hage med gräs och busa med sin kompis.
Dressyren har verkligen utvecklats, jag känner att jag har mer kontroll över min kropp. Ännu lite finslipning med axlarna bak, höften fram, händerna ihop samt skänkeln lite bak. Det är väldigt motiverande att se på duktiga ryttare dagligen. Det som är annorlunda hemifrån är att här verkligen finns möjlighet att träna. Vi hoppar bana en gång i veckan, rider dressyr flera gånger och har möjlighet att åka och träna terräng nästan när som helst. Paradiset.
Nu är det spännande tider, då vi har två fälttävlingar helgerna efter varandra, riktigt stora tävlingar blir det dessuton. Håll tummarna!
Jojo och Jalusi 3 år i april. Numera går Jojo i hagen med Sessan 4 år.
Ruotsissa tapahtuu kaikennäköistä, mutta aikaa blogin päivittämiseen ei oikein löydy. Valmentaudumme kuin viimeistä päivää, vähintään kolme kertaa viikossa. Jojo vaikuttaa tyytyväiseltä ja hänellä on seuraa tarhassa. Oma sydämeni on pakahtua ilosta kun hän saa laukata suuressa tarhassa jossa on ruohoa ja hassutella kaverin kanssa.
Kouluratsastuksemme on edistynyt paljon, minusta tuntuu, että oman kehon kontrollointi ei enää ole niin vaikeata. Vielä pitää harjoitella olkapäitä taakse, lantio eteen, kädet yhteen ja pohje vähän taakse. On todella motivoivaa päivittäin katsella taitavia ratsastajia. Tällä on kotiin verrattuna ihan erilaiset mahdollisuudet valmentautua. Hyppäämme esterataa kerran viikossa, ratsastamme koulua valvovan silmän alla monta kertaa viikossa ja täällä on mahdollisuus lähteä maastoharjoituksiin melkein milloin vain. Paratiisi. Pitäkää meille peukkuja, kahtena peräkkäisenä viikonloppuna meillä on isot kenttäkisat, joten nyt elämme jännittäviä aikoja!
Vi har äntligen börjat fälttävlanssäsongen! 6.5 startade vi enstjärnig klass och en vecka innan gjorde vi första (egentligen andra) terrängträning. I slutet av mars åkte vi till terrängbanan, men efter uppvärmningen blev Jojo halt. Det resulterade i klinikbesök och vila. Men nu är vi igång igen!
Jag har inga filmade ritter, men lite bilder. Dressyren kändes inte så bra som den kunde, men vi har verkligen gått frammåt och lyckades med 67 %. Banhoppningen har verkligen strulat på träningarna och banan var riktigt svår att rida med utmanande vägar. Vi hade tre nedslag och lite övertid, men jag är ändå nöjd över att vi kom igenom. Terrängen var som vanligt otroligt rolig att rida, dock hade Jojo behov av att själv bestämma tempot och anridningarna, så kontrollen var inte den bästa. Vi hade 15 sekunder övertid, men det är helt förlåtligt. Jag kunde inte vara nöjdare över våra prestationer, och om två veckor har vi nästa fälttävling!
Foto: Mateusz Dziurla
Olemme vihdoin aloittaneet kenttäkauden! 6.5 teimme vuoden ensimmäisen yhden tähden kisan ja viikkoa ennen harjoittelimme ensimmäistä (oikeasti toista) kertaa maastoradalla. Maaliskuun lopussa kävimme maastoradalla, mutta lämmittelyn jälkeen Jojo ontui, mikä johti klinikalla käyntiin ja lepoon. Mutta nyt olemme taas vauhdissa! Minulla ei ole videota kisoista, mutta jokunen valokuva. Kouluosuus ei tuntunut niin hyvältä kuin voisi, mutta olemme kehittyneet paljon ja saimme tuomarilta 67 %. Rataesteet ovat olleet todellinen haaste kotivalmennuksissa ja rata oli vaikea ratsastaa monien haastavien teiden kanssa. Meillä oli kolme pudotusta ja vähän yliakaa, mutta olen ihan tyytyväinen olosuhteisiin nähden. Maasto oli kuten aina todella hauska ratsastaa, Jojolla oli tosin omia ajatuksia temposta ja lähestymisistä, joten kontrolli ei ollut paras. Meillä oli 15 sekunttia yliaikaa, mutta se ei haittaa yhtään. En voisi olla tyytyväisempi, kahden viikon kuluttua meillä on seuraavat kenttäkisat!
Det händer allt möjligt spännande här! Vi har kommit igång på riktigt, tränar tre-fyra gånger i veckan och utvecklas hela tiden. Sjukt kul! Vi har hopptränat, Jojo var lite katapult, vi har programtränat dressyr, Jojo var ingen räka utan haffade åt sig 68 %, jag har fått en ny snygg rock med anläggningens brodering och nästa vecka åker vi och tränar på terränghinder!
Hoppträningar 22.3
Hoppträningar 22.3
Min nya apsnygga arbetsrock!
Clear Round dressyr, domaren gillade starkt!
Foto: Emil Anderson. Från lokala tävlingarna 18.3
Foto: Emil Anderson
Tällä tapahtuu kaiken näköistä hauskaa! Olemme päässeet kunnolla töihin, valmentaudumme kolme-neljä kertaa viikossa ja kehitymme koko ajan. Todella hauskaa! Olemme hypänneet rataesteitä, Jojo oli katapultti, olemme tehneet koulurataharjoituksia jossa Jojo ei enää ollut katkarapu vaan pikemminkin oikea kouluhevonen ja saimme 68 %, upea työtakkini jossa on tallin logo on saapunut ja ensi viikolla lähdemme harjoittelemaan maastoesteitä!
Vi har startat vår första tävling här i Sverige! Det blev en lokal dressyrtävling på vår anläggning. Jag red lätt A:1 2017 på lördag kväll, så det var skönt att Jojo fick en vanlig dag, utan att behöva stressa i onödan. Hon känner till rutinerna här och vid minsta lilla ändring får hon spratt.
Dagen innan, på fredagen, hade vi programövning där vi imiterade tävlingssituationen. Jojo var alltför spänd vid framridningen och blev helt i lås då hon hamnade in i stora ridhuset med dressyrstaketen. Som tur hade vi 20 minuter på oss att jobba igenom och göra dressyrbanan i två omgångar med Sissis hjälp.
På lördagen tänkte jag på Sissis ord, lugnt och att göra en massa volter direkt då hon blir spänd. Dessutom kom hon till framridningen och hjälpte mig, och jag fick till det med Jojo på ett helt annat sätt så att hon blev jättebra! Lugn och rund, lät mig påverka och var behaglig att rida. Tyvärr varade ju inte känslan då vi förflyttade oss till dressyrstaketen. Jojo blev en del spänd, lyftes i nacken och tog kortare steg. Vår bana var väldigt jämn, endast backningen var mot handen och i skänkelvikningen till vänster gled hon ut med bogen. Fastän jag var helt okej nöjd med banan fick vi riktigt kassa poäng. Endast 59 %, och jag var riktigt besviken. Som kommentarer var att ha hästen bättre mellan hand och skänkel, samt att inte rida så hastigt.
Träning ger färdighet!
Olemme tehneet ensimmäisen koulustarttimme täällä Ruotsissa! Kyseessä oli seurakisat tallillamme, ja me starttasimme helppo A luokassa. Starttiaikamme oli illalla, joten Jojo sai ihanasti normaalin päivän ja tavalliset rutiinit. Pieninkin muutos voi saada Jojon pasmat sekaisin, ainakin tässä vaiheessa kun hän on valppaana ja vähän stressaantunut. Päivää aikaisemmin olimme tehneet koulurataharjoitukset. Imitoimme kisatilannetta, teimme lämmittelyn pienessä maneesissa jossa Jojo oli todella jännittynyt ja meni ihan lukkoon siirtyessämme kouluaitojen sisälle. Sissin avulla teimme töitä 20 minuutin ajan. Sain ratsastaa radan kahteen kertaan, työstää Jojoa rennoksi ja sain hyviä vinkkejä kuinka ratsastaa radan osia. Lauantaina mietin Sissin kommentteja, rauhallisesti ja paljon voltteja mikäli Jojo jännittyy. Lisäksi hän oli mukana verryttelyssä, mikä auttoi meitä todella paljon ja Jojo oli paljon parempi! Rento ja pyöreä, antoi minun vaikuttaa ja tuntui todella hyvältä. Harmillisesti hyvä fiilis hävisi kun siirryimme kouluaitojen sisälle. Jojo jännittyi, nosti niskaansa ja lyhensi askeltaan. Ratamme oli todella tasainen, ainoastaan peruutus oli kättä vasten ja pohkeenväistössä vasemmalle lapa karkasi ja takapää jäi jälkeen. Vaikka olenkin ihan ok tyytyväinen rataan saimme todella huonot pisteet. 59 % ja olin pettynyt. Kommentteina sain että hevosen pitää olla paremmin käden ja jalan välissä, enkä saa ratsastaa niin nopeasti.
Hej på er! Här går det finfint med Jojo och vi trivs i Sverige. Jobbet rullar på och jag har lärt mig alla rutiner och hästarna. Jojo är fortfarande spänd i nästan alla lägen, men hon äter och dricker bra. Dessutom är hon sur vid utfodringen, vilket tyder på att hon börjar bli hemmastadd. Jag har ridit tre eller fyra lektioner i veckan, dressyr, bomdressyr samt hoppning, och känner redan att jag fått ahaa-upplevelser samt förbättrat min egna sits.
Nina har ridit Jojo igenom två gånger och hon har slappnat av en del. Under helgen startade vi första tävlingen i Sverige, men mer om det i ett annat inlägg.
Folk här har ett helt annat synsätt än hemma i Finland angående hästhållning. Här är alla mycket mer avslappnade med sina hästar. Våra GP hästar går i samma leriga hagar, äter inte något från burkar, skydd i hagen är inget de känner till och de får gå ute i terrängen. Hemma känns det att alla är hysteriska över allt, man kan inte låna ut sina hästar för uteritter och hästhållningen är helt förvriden. Kanske jag bara lyckades komma till en anläggning där hästar får vara hästar? Hur som helst så trivs jag bra och ser ljust mot framtiden!
Moikka kaikille! Täällä kaikki on hyvin, ja me viihdymme Jojon kanssa Ruotsissa. Työ etenee ja olen jo oppinut kaikki rutiinit sekä hevoset. Jojo on vieläkin jännittynyt monessa tilanteessa, mutta hän syö ja juo normaalisti. Lisäksi hän on vähän vihainen ruokinnan aikana, joten eiköhän hän ala kotiutumaan. Itse olen ratsastanut kolme neljä valmennusta viikossa, koulua, puomikoulua ja esteitä, ja olen nyt jo saanut ahaa-elämyksiä ja omasta mielestä oma istuntakin on parantunut. Nina on ratsastanut Jojon läpi pariin otteeseen jotta hän vähän rentoutuisi. Viikonloppuna osallistuimme ensimmäisiin koulukisoihin täällä, mutta siitä lisää toisessa postauksessa. Ihmisillä täällä on ihan erilainen näkemys hevostaloudesta Suomeen verrattuna. Kaikki ovat täällä paljon rennompia hevostelun suhteen. Meillä GP hevoset kulkevat samoissa mutaisissa tarhoissa, eivät syö mitään purkkiruokaa, eivät tiedä mitä suojat ulkona tarhoissa on ja saavat käydä ulkona maastoilemassa. Kotona on tuntunut siltä, että ihmiset ovat hysteerisiä kaikesta, ei voida lainata hevosia maastoilua varten ja hevostenpito on jotenkin vinksallaan. Ehkä vain pääsin paikkaan jossa meidän ajatukset hevostenpidosta kohtaavat ja missä hevoset saavat olla hevosia? Kuinka vaan, ainakin katson tulevaisuuteen hymyillen!
Som jag varit peppad, första träningen i Sverige! Fastän Jojo har haft såret vid kronranden, och det ännu inte läkt ihop, måste jag komma igång med hennes motionering. Dels för att hennes huvud inte håller att skritta och småjogga mera, och för att hon varken ömmar eller är oren vid gång.
Första träningen blev dressyr för Sissi. Fan vad jag var skraj, eftersom det blev ändringar under dagen, och jag hade förberett mig på att rida på kvällen för Nina. Aja, det var bara att bita ihop och göra sitt bästa samt att sluta panikera för allt nytt och okänt. Jag var så otroligt besviken. Inte på Jojo, inte på Sissi, inte på träningen, inte på anläggningen och inte på träningskamraterna. Jag var besviken på mig själv. En känsla av otillräcklighet helt enkelt. Jag har även tidigare behandlat ämnet otillräcklighet och har väldigt svårt att släppa den tanken. Det är viktigt att vara ödmjuk, men det finns även en gräns för när ödmjukheten övergår till en ledsamhet och dålig känsla. Nivån på ekipagen och kraven är så mycket högre här än hemma. Speciellt då jag inser att man inte är "bäst", utan snarare lägst i rang och i sin ridutveckling. Jag måste bara acceptera att det är situationen, att jag kommit hit för att utvecklas och att jag måste vända min skam till motivation. Och motivation, det har jag massor av. Dessutom får man inspiration av att se på duktiga ryttare med fina hästar.
Jojo var förvånandsvärt samarbetsvillig och riktigt duktig! Visat var hon hispig och hade ett för högt tempo i början, men hon varken stretade emot eller satte sig på tvären. Vi jobbade på med både öppnor och slutor, lite skänkelvikning, förvänd galopp och att minska och förstora cirklar och volter. Sissi tyckte att Jojo var elegant, och visst kan jag hålla med. Hon är smäcker, och då hon bär sig rätt är hon vacker och en fröjd för ögat. Även Nina var positvt inställd (hon har även sett mig rida andra hästar). Vi fick en massa förbättringskommentarer som att våga böja, koncentrera på tempo och främst min egen sits. Allt detta är sådant som jag bara längtat efter att få träna på. Jojo var genom nästan hela lektionen ganska tung på handen, och det förbättras ju inte direkt av att jag inte har en mjuk hand. Men jag tror att bara hon får lite mera kraft i kroppen och röra mera på sig så blir det bättre. Denna vecka ska vi hoppa för Nina, och jag hoppas på att få rida andra hästar, så jag själv får mera rutin i ridningen.
Inspirationen flödar då Nina håller träning.
Den hårda sanningen.
Vihdoin meillä oli ensimmäinen valmennus Ruotsissa! Vaikka Jojon haava ruununrajassa ei ole vielä umpeutunut, on liikunnan kanssa pakko päästä alkuun. Osittain siksi ettei Jojon pää kestä kävelyä ja pientä ravailua, mutta hän ei myöskään ole ollut epäpuhdas tai aristellut jalkaansa. Ensimmäinen valmennus oli koulua Sissille. Olin niin pelokas, päivän mittaan suunnitelmat muuttuivat, ja olin valmistautunut ratsastamaan illalla Ninan tunnilla. Eipä siinä muuta kuin purra hampaat yhteen, tehdä parhaimpansa ja lopettaa kaiken uuden panikoimisen. Olin todella pettynyt. En Jojoon, en Sissiin, en valmennukseen, en puitteisiin enkä samaan aikaan ratsastaville. Olin pettynyt itseeni. Riittämättömyyden tunne valtasi minut. Olen aikaisemminkin käsitellyt riittämättömyyden tunnetta tässä blogissa, ja minulla on todella vaikea päästää ajatus huonoudestani. On tärkeää olla nöyrä, mutta nöyryydelläkin on raja, ja kun se ylittyy tulee surullisuus ja huono tunne. Ratsukoiden taso ja vaatimustaso on paljon korkeampi täällä kotiin verrattuna. Etenkin kun käsitän etten ole "paras" vaan pikemminkin järjestyksen viimeisin ja oma ratsastustaito ei itseäni miellytä. Minun on vain nyt hyväksyttävä tilanne, olen tullut tänne kehittymään ja oma häpeä pitää muuttaa motivaatioksi. Ja motivaatiota löytyy. Lisäksi taitavien ratsastajien ja hienojen hevosten seuraaminen antaa kovasti inspiraatiota. Tunnilla Jojo oli harvinaisen yhteistyöhaluinen ja oikein hyvä! Olihan hän aika kuumakalle ja tempo oli aluksi liian luja, mutta hän ei vastustellut tai keksinyt mitään tyhmää tunnin aikana. Työstimme sekä avoja että sulkuja, vähän pohkeenväistöjä, vastalaukkaa ja ympyröiden ja volttien pienentämistä ja suurentamista. Sissi piti Jojoa eleganttina, ja olen siinä kyllä samaa mieltä. Hän on siro ja kantaessaan itseään oikein oikein kaunis ja ilo silmälle. Ninakin oli positiivisesti asennoitunut meidän työskentelyyn (hän onkin jo nähnyt minun ratsastavan muita hevosia). Saimme paljon hyvää palautetta, uskaltaa taivuttaa, keskittyä tahtiin ja etenkin omaan istuntaan. Kaikki tämä on semmoista jota olen kaivannut työstää. Jojo oli melkein koko tunnin ajan painava kädelle, eikä oma kova käteni helpottanut asiaa. Luulen että ongelma katoaa kunhan Jojo saa liikkua enemmän ja enemmän voimaa kehoonsa. Tällä viikolla hyppäämme Ninalle, ja toivon saavani ratsastaa muillakin hevosilla, jotta itse saan enemmän rutiinia ratsastukseen.
